Jag födde ju Alma med ett planerat kejsarsnitt på BB Sophia och jag vill ha ett snitt den här gången också. Jag tvivlar inte på att jag kommer få ett kejsarsnitt men all denna väntan gör mig faktiskt galen. Med Alma var processen väldigt snabb och smidig men inte den här gången.


Alma bara någon timme gammalAlma bara någon timme gammal

Alma bara någon timme gammal

Under mitt första besök hos barnmorskan berättade jag om min önskan och hon sa att inga remisser skickas ut förrän vecka 25. Det är tydligen rutin men det kan hända att sjukhuset accepterar remissen från vecka 24 och det var då min blev skickad. För att försöka skynda på processen tog jag kontakt med mitt önskade BB men fick svar för någon dag sedan att min remiss inte ens kommit fram. Då fick jag panik och började gråta.

Jag fick maila min barnmorska som i sin tur fick ta kontakt med BB och sedan tillbaka till mig igen. Nu ska min remiss iallafall varit mottagen men jag fruktar hur länge man ska behöva vänta på en kallelse. 

För mig som är livrädd är den här väntan väldigt väldigt jobbig. Sen när man väl får sin kallelse ska man sitta där som framför en jury och blotta hela sitt privatliv till varför man ska ha det där snittet. En vanlig önskan hjälper inte. Man måste visa att man är påläst och har tillräckliga orsaker. 

Att man inte får välja sin förlossning per automatik tycker jag är helt oacceptabelt. Om det inte finns medicinska hinder till varför man inte kan göra ett kejsarsnitt/vanlig förlossning bör man få välja helt fritt. Utan att bli ifrågasatt och bearbetad. En vaginal förlossning är knappast en dans på rosor men ändå gör många inom sjukvården allt för att övertala en från det där önskade snittet.  Även om de allra flesta kvinnor fysiskt kan föda barn betyder inte det att det är bra för alla psykiskt.