Jag har ju tidigare skrivit om min återhämtning efter graviditeten med Livia. Att det går långsamt och att jag har problem med delade magmuskler. I slutet på oktober gjorde jag ett ultraljud av magmusklerna och fick tips på hur jag skulle jobba framåt med återhämtningen. Igår var jag tillbaka på Hela Kvinnans Klink för ett återbesök och ett nytt ultraljud.
Det kanske låter lite larvigt men jag var faktiskt nervös inför återbesöket. Tänk om det inte har blivit några framsteg alls? Som tur var behövde jag oroa mig för visst hade jag gjort framsteg! Naprapaten såg skillnad både med ögat och med ultraljudet. Jag kände mig glad och stolt som ett litet barn haha. Jag har fortfarande en lång väg att gå men det är underbart att det iallafall går i rätt riktning!
En bra sak är att jag känner av framstegen men det är inte så mycket som jag hade hoppats. Jag känner mig fortfarande svag i kroppen och det är jobbigt att det inte är något som riktigt håller in magen. Det är frustrerande att “korsetten“ av magmuskler inte finns där som vanligt. Det här gör att jag konstant går runt och spänner mig vilket inte hjälper direkt. Andning och att slappna av är två av sakerna jag ska jobba på. Man kan ju operera diastas genom att magmusklerna sys ihop men det är verkligen en sista utväg. Jag vill göra mitt yttersta för att stärka kroppen innan det ens blir ett alternativ.
Såhär ser min mage ut nu, 8 månader efter graviditeten. Putet har blivit mindre men den saknar mycket kontroll och sväller lätt.
Det här blir mina nya steg framåt;
-
Jag har fått en lista med nya mer avancerade övningar att göra hemma. Jag kommer att jobba med övningarna varje dag.
-
Jag ska försöka hitta ett gym som ligger närmare mig så jag enkelt kan träna styrka och kondition. Jag gillar ju att gå på gym men vill ha det nära så jag snabbt kan gå dit när tillfälle ges. Vill ha hjälp med PT då och då för att stämma av.
-
Kommer att boka ett nytt besök hos naprapaten i början på mars för att kontrollera magmusklerna igen. Jag hoppas på stora framsteg då!
-
Mitt mål är att komma i mina vanliga kläder i april 2019. Då har det gått ett år sedan Livia föddes så det känns realistiskt. Jag gillar inte att väga mig utan går bara på känslan.
